Coronaepidemin har fått telefonerna hos JHL:s förtroendemän att gå heta. – Vi har inte alltid färdiga svar att ge, men ofta räcker det att bara lyssna, säger Heidi Åkerfelt i Raseborg.
De senaste månadernas undantagsförhållanden har satt arbetsplatsernas krishantering – och förtroendemännens stresstålighet – på prov.
– Många av medlemmarnas frågor är hälsorelaterade, så vi rör oss delvis på obekant mark, säger Heidi Åkerfelt, som är huvudförtroendeman för JHL-anslutna inom Raseborgs stad.
Hanteringen av coronakrisen styrs upp av stadens ledningsgrupp, dit personalrepresentanter inte bjudits in.
Åkerfelt har ändå tät kontakt med kommunens ledning och för vidare frågor och önskemål från medlemmarna.
– Många har undrat om de kan vägra ta emot nya arbetsuppgifter. En del vill veta hur de ska skydda sig själv eller en närstående som tillhör en riskgrupp.
I nuläget har personalen tillräckligt med skyddsutrustning. Dessutom har arbetet inom bland annat äldreomsorgen omorganiserats.
– En stor del av min tid går åt till att tolka ny information från olika håll och omvandla den till en sådan form att medlemmarna förstår den.
Lägre tröskel för sjukfrånvaro
På samkommunen Kårkulla har coronaepidemin haft stor inverkan på arbetet.
Boenden har stängts för besök och personalen har slutat rotera mellan flera olika enheter. Dessutom har dagverksamheten satt lapp på luckan.
– Ingen har sagts upp, men många har uppmanats ta ut sin semester tidigare i år för att det ska finnas personal på jobb när dagverksamheten kör igång igen. Administrationen jobbar på distans, säger Kårkullas huvudförtroendeman Hans Rosenberg.
Samkommunen har en pandemigrupp som uppdaterar sina anvisningar minst en gång i veckan. Inga personalrepresentanter finns med i gruppen.
– En del arbetstagare vill bli permitterade och andra är missnöjda med att ha blivit omplacerade. Vissa anställda vantrivs också med tygmaskerna som de måste bära, trots att inga smittor ännu konstaterats, säger Rosenberg.
På Raseborgs Energi sammankallade vd:n snabbt efter coronaepidemins utbrott ledningsgruppen och förtroendemännen till krismöte.
– Vi diskuterade restriktionerna och vad vi gör om någon blir sjuk. Sedan skickades protokollet ut till alla arbetstagare, säger förtroendemannen Marcus Ekholm.
Ett tag var de anställda indelade i mindre grupper som jobbade och höll pauser vid olika tider. I längden blev det ändå svårt att få jobbet att löpa.
– Våra montörer använder skyddsutrustning när de utför service på till exempel daghem eller skolor. Kontorspersonalen jobbar på distans och vi andra har lägre tröskel för att stanna hemma om vi känner oss krassliga.
Viktigt att våga fråga
Coronarestriktionerna har också medfört samarbetsförhandlingar i många kommuner. I vissa fall verkar det som om arbetsgivaren på lösa boliner försökt spara pengar på virusets bekostnad.
Förtroendemannen värnar om arbetsfreden och ser till att arbetslagstiftningen och kollektivavtalen följs. Hen jobbar för att hitta en samsyn på arbetsplatsen, men måste vid behov kunna ifrågasätta och diskutera arbetsgivarens synsätt.
– Trots att arbetsgivaren har sina
jurister tolkar
de inte
alltid rätt, utan kan missa viktiga saker, säger Heidi Åkerfelt.
Hon påminner om att förtroendemannen inte är ensam, trots att det i en inflammerad situation ibland kan kännas så.
– Jag är en problemlösare, men har låg tröskel för att ringa regionkontoret och använda föreningens styrelse som bollplank. Ingen behöver kunna eller veta allt själv och man lär sig nytt hela tiden.
Saker måste få ta tid
Marcus Ekholm framhåller vikten av att hålla huvudet kallt och ty sig till fakta vid förhandlingar.
– Det är lätt att bli frustrerad när saker inte går framåt. Då händer det att man slänger ur sig onödiga saker som man senare får äta upp.
Ekholm påminner om att parterna i en förhandling måste vara beredda att både ge och ta. Även om ett problem verkar brådskande behöver det sällan lösas genast. Saker måste få ta tid.
– Det gäller att försöka hitta lösningar som gynnar medlemskåren som helhet i stället för att utgå från sin egen åsikt. Det är också en god idé att prata ihop sig med andra förtroendemän på arbetsplatsen eller hemorten.
Han erkänner att det ibland känns tungt att inte kunna vara alla medlemmar till lags. Extra kvistigt är det om arbetsgivaren har rätt och arbetstagaren fel i en tvist.
– I sådana situationer försöker jag förklara varför det är si eller så. Försöken faller inte alltid i god jord, men det hör till uppdragets grundnatur.
En fot i arbetslivet
Hans Rosenberg på Kårkulla har märkt att medlemmarna ibland har en orealistisk tro på att allt fixar sig om han är med.
– Så är det inte. Jag kan försöka medla och fungera som språkrör, men om en medlem till exempel gör bort sig måste hen kunna ta konsekvenserna, säger han.
– Ofta vill folk ha svar genast, men ibland måste de nöja sig med att jag återkommer.
Rosenberg råder nya förtroendemän att inte ge medlemmarna tomma löften.
– I stället för att lova förbättringar på olika punkter kan man säga att man tar upp ärendet till behandling. Ofta vill folk ha svar genast, men ibland måste de nöja sig med att jag återkommer i ett senare skede.
Hans Rosenberg företräder nästan 400 medlemmar runtom i Svenskfinland. Eftersom integritetsskyddet är speciellt starkt inom vården, kan det ibland vara svårt för honom att få reda på vad som ligger bakom en konflikt på arbetsplatsen.
– Folk tar ofta kontakt per e-post och skriver ganska osammanhängande med många dialektala uttryck. Det bidrar till förvirringen.
Han påpekar att han är lyckligt lottad som representerar en enda bransch. Han fungerar som extraresurs på boenden en gång i veckan och sköter personalärenden resten av tiden.
– Jag har kvar en fot i arbetslivet och därmed koll på vad som sker ute på fältet. Dessutom har jag via förbundets kurser fått ett nätverk med kolleger över hela Svenskfinland. Jag vet vem jag kan ringa om jag behöver råd.
Möjlighet att påverka
Förtroendeposterna är sällan eftertraktade. Rosenberg tror att en lösning skulle kunna vara att betala ut kvällsersättningar för möten och att öppna förtroendemannakurser även för andra än förtroendemän och ordförande med förhandlingsrätt.
– Jag tror inte medlemmarna vet så noga vad vårt jobb går ut på.
Heidi Åkerfelt håller med.
– Det skulle gå att ordna en slags praoverksamhet. Jag kunde låta någon följa med mig på jobbet några dagar och visa vad jag gör, säger hon.
Förtroendemannaskapet framställs ofta som konfliktlösning, fast uppdraget också har andra sidor.
– Det är roligt och givande att träffa och prata med många olika människor. Dessutom har man som förtroendeman verkliga möjligheter att påverka sin arbetsplats och ge utvecklingsförslag, säger Åkerfelt.